Expeditionen 1997

Korta fakta

Deltagare: Claes-Göran Erson och Erik Abrahamsson
Sträckning: Gunnbjörn Fjeld vid östra kusten till Thule Air Base i väst
Längd: 1700km
Tidsspann: Expeditionen startade i Maj och det tog oss ungefär 52 dagar att fullfölja rutten
Sätt: Skidor och dragskärm

Rutten mellan Gunnbjörn Fjeld och Thule Air Base

Bakgrund

Vi kunde inte glömma våra upplevelser -94. Vi kände att vi måste ut en gång till. Nu hade drömmarna flyttats till Antarktis och Sydpolen. Tyvärr kunde vi inte lösa den ekonomiska biten. En expedition till Sydpolen är nämligen mångfalt dyrare än en till Grönland. Så tankarna gick åter igen till Grönland.

Planerandet

Sommaren 1996 hade vi till slut bestämt oss för Grönland. Vi funderade mycket över vilken rutt vi skulle åka. Vi ville åka en rutt som skiljde sig från den vi gjorde -94 och gärna en nytur som ingen annan åkt förut. Vi läste på om andra expeditioners rutter och upplevelser för att kunna göra vårt eget val lättare. Efter många tankar och idéer hittade vi en rutt som ingen tidigare genomfört och som kändes logisk.

Starten skulle gå från Gunnbjörn Fjeld, Grönlands högsta fjäll — 3693 m. Vi rådgjorde med ett litet flygbolag på Island (Nordurlands flugfelag), och vi bestämde oss för att chartra en Twin Otter hos dem och flyga från Akureyri på Island och över till Gunnbjörn Fjeld. Där skulle vi landsättas och sedan ta oss över inlandsisen i nordvästlig riktning till Thule Air Base. Sträckan från landningsplatsen och Thule skulle bli ca 1700 km.

Det var svårt att hitta information om själva området som vi skulle färdas i. Men vi visste att den första biten skulle bli tung, först ungefär 10 mil med rejäl stigning och senare cirka 20 mil på över 3000 möh havet. Den andra delen av rutten visste vi skulle bli enklare.

I jämförelse med expeditionen -94 kändes planeringsfasen mycket enklare eftersom vi nu hade kunskaper om vad vi behövde och vart vi skulle vända oss för att få tag på det. Allt som allt tog planeringen 5 månader innan vi var klara att ge oss iväg på vår andra grönlandsexpedition.

Expeditionen

Flygningen över havet var en härlig upplevelse, drivisen är imponerande att se. Inflygningen över kustbergen var otrolig — strålande vyer och kanonväder. Vi flög in till ett pass nedanför toppen på Gunnbjörn Fjeld, ca 20 km från kusten. Orörd snö, lugnt och stilla, höjden ca 2500 möh. Urlastning, hej och adjö, efter 5 min alldeles dödstyst.

Vi drog våra pulkor 5 km sen åkte tältet upp. Vi var slut. Vi hade 130 kg var i pulkorna och befann oss 2500 meter upp i luften. De senaste dagarnas anspänning tog också ut sin tull. Efter 3 dagar lämnade vi bergen bakom oss och vi började känna av att det gick uppför. Nu började den riktigt tuffa delen av turen, vi skulle åka ca 200 km på över 3000 m höjd. Speciellt Claes-Göran fick slita alldeles oerhört. Det är en alldeles speciell känsla att känna sig alldeles slut efter 200 m och ändå fortsätta i 8-10 timmar.

Men allt har ett slut, när vi passerat platån gick allt lättare. Vi började kunna använda våra dragskärmar då och då. Totalt använde vi skärmarna ca 1/3 av sträckan.

Efter ca 1300 km utan att ha sett någonting annat än is åt alla håll så såg vi bergen på västkusten för första gången. Vilken fantasisk känsla det var, trots att bergen låg på 130 km avstånd! Efter 50 dagar så märkte vi på terrängen att vi började närma oss målet. Det började bli någon plusgrad på dagarna och vi skymtade berg då och då. Näst sista dagen började sprickorna att visa sig. Vi tog det medvetet lugnt, det fanns ingen anledning att ta risker nu.

Sista dagen fick vi en 16 km lång härlig utförslöpa ner mot Thule Air Base. Det var en mäktig känsla att veta att vi var de första som åkt skidor från östra Grönland och kommit fram till Thule Air Base på nordvästra kusten. Däremot upplevde vi en stor tomhet när allting var slut.

Efterspelet

Efter att vi hade varit i Thule Air Base några dagar åkte vi till inuitbyn Qaanaaq, det ligger 130 km norr om Thule Air Base. Det var en värdig avslutning på vår skidtur, att få varva ner hos dessa människor.

När vi landade på Kastrup var verkligheten ikapp oss, en helikopter väntade på oss och 1 timme senare satt vi i en TV-studio i Malmö. Vi hade svårt att förstå att detta kunde väcka sån uppmärksamhet.

Första tiden hemma var ganska jobbig, det tog ett tag att förstå att verkligheten var hemma. Efter en tid hade det mesta börjat återgå till det normala.

De första tre åren efter turen hade vi många bildvisningar och seminarier om våra Grönlansturer. Det har varit givande för oss att göra detta. Vi har fått leva oss in i våra turer och minnas de fina minnena. Som alla vet har människan en märklig förmåga glömma de svåra stunderna som också finns när man gör dessa turer. Men allt detta tillsammans gör totalupplevelsen.